Hemma

Vi är hemma. Således kan detta (sista?) inlägg skrivas med åäö. Det är ganska svårt att vänja sig vid att dessa tre underbara bokstäver faktiskt finns på dessa underbara svenska tangentbord.

Alltså: hemma. Det känns... konstigt. Och inte så lite skrämmande. Jag har verkligen ingen aning om vad i helvete jag ska göra nu. Som otroligt intelligenta Linus anmärkte, det är som att jag och Malva har tagit studenten igen. Vi har slutat skolan och har en alldeles tom framtid framför oss. Egentligen borde väl samma lyckokänsla som fanns efter studenten infinna sig men av någon anledning känns det inte så. Kanske är det vädret. Det känns så mycket svårare att börja om när det är kallt.

Vi har nu klarat av de 16 veckorna i Spanien. Det var inte det bästa jag har gjort i mitt liv men det var inte det värsta. På riktigt, det var faktiskt inte det. Det var mest konstigt. Underligt. Annorlunda.

Jag tror att den främsta anledningen till att vare sig jag eller Malva älskade Málaga var för att vi åkte vid fel tillfälle i våra liv. Det fanns alldeles för mycket hemma i Sverige att längta tillbaka till. För det gjorde vi. Längtade tills våra stackars hjärtan inte orkade längre och vi började acceptera att vi var fast i det där landet, i den där staden, i den där lägenheten.

Vår vän Calle sa till mig för några veckor sedan att jag hade förändrats under resan. Jag hade blivit sentimental. Det är helt sant. Jag kunde inte sluta säga till människor att jag saknade dem. Jag tänker dra till med en riktigt klyscha och säga att man inte vet vad man har förrän man har förlorat det. Jag läste någonstans att klyschor har blivit klyschor för att de är så sanna att de tål att upprepas gång på gång. När man befinner sig så långt ifrån de människor man bryr sig om som vi gjorde så fattar man det. Att man bryr sig om människorna alltså. Det är helt otroligt hur mycket vi längtade efter och saknade er här hemma. Vi saknade er så mycket att vi inte orkade ta tag i det liv vi hade kunnat få i Málaga. Vi längtade efter er så mycket att vi inte orkade träffa nya människor som vi kunde längta efter när vi hade lämnat dem.

Det var skönt ofta också. Att vara så långt borta. Det var en otroligt bra ursäkt för att inte ta tag i saker. En bra ursäkt att inte söka de jobb vi borde ha sökt, att inte göra allt det vi borde ha gjort och en perfekt ursäkt att inte säga de saker vi borde ha sagt. Vi chillade i 16 veckor. Vi tittade på TV vi inte förstod i 16 veckor. Vi åt alldeles för mycket godis och drack alldeles för mycket CocaCola i 16 veckor. Vi undvek våra riktiga liv i 16 veckor.

Jag saknar inte Spanien men jag saknar att inte behöva bry sig. Jag saknar att skjuta upp saker. Jag saknar att skippa skolan och äta Kinder Bueno en hel dag.

Men, livet var det va? Man kanske skulla försöka återgå till det. Nu passar kanske bra.