Att bli vuxen

For det ar val det vi haller pa med har borta? Vaxer upp. Blir vuxna. Blir sjalvstandiga. Det var tanken i alla fall. Det ar svarare an jag trodde. 19 ar, da raknas man val som vuxen? Jag behover i alla fall inte sitta vid barnborden pa slaktkalasen langre och jag far roka, snusa, dricka och sitta allra langst bak i flygplanet. Jag behover inte ga i skolan langre om jag inte vill. Det ar underligt.

For ett halvar sedan tog Malva och jag studenten och bodde hemma hos mamma och pappa, precis som vi har gjort i hela vart liv. Dagen vi tog studenten forandrade mer an man hade kunnat tro. Den 9:e Juni, dagen efter, var vi fria fran skolan och stod infor alla de val och kval man stalls infor som vuxen. Det ar otackt att vara utkastad i varlden nar man inte ar van. Ingen annan an jag sjalv kan ta de beslut som avgor min framtid och det ar alldeles otroligt skrammande. Kanske var det for stort att ta in i borjan och darfor gjorde jag och Malva den har resan tillsammans. Sa nu ar vi tva och vi litar pa att vi ska hjalpa varandra i alla lagen. Vi bestammer allt tillsammans och vi lamnar inte ofta varandras sida. Kanske ar den tilliten farlig, for vad gor vi nar vi kommer hem till Sverige igen? Da kommer vi vara tillbaka pa ruta ett igen, och vi kommer behova ta besluten ensamma for det ar ju sa det maste bli i slutandan. Man kan inte alltid vara tillsammans. Forhoppningsvis vaxer man med tiden och om ett par manader kommer jag vara stark nog att sta pa egna ben. Jag tvivlar dock, for sa fort jag forsoker har borta sa darrar benen sa mycket att jag maste satta mig ner igen.

Spanien ar som en drom, bokstavligt talat. Allt har borta ar surrealistiskt. Det ar slutet av oktober och vara skandinaviska sinnen vet att det ar host, men det ar svart att komma ihag ibland. Loven faller har ocksa men solen skiner lika starkt som den gor hemma pa en sadar perfekt julidag. Vi ar brunbranda och mitt har har fatt hundra blonda slingor. Vi tankte bada tva att nar vi kom hit sa skulle vi fa perspektiv pa livet hemma och kunna bestamma hur vi skulle leva vara liv nar vi atervande till Sverige igen, men det gar inte. Man kan inte ta beslut i drommar for nar man vaknar upp igen ser livet annorlunda ut.

Det ar dumt att tanka for mycket, jag vet det. Kanske ar det bast om vi accepterar att vi har tre manader kvar har och att vi inte kan gora sa mycket mer an att leva i nuet. Det finns mardrommar och sa finns det sadana dar konstiga surrealistiska drommar som stannar kvar hos en aven nar man har vaknat upp fran dem.

Slutligen, jag ber om ursakt for denna langa, lite halvtontiga filosofiska utlaggning men ibland behover man skriva av sig.