Update

Har borta hander det saker. I mandags fick vi byta klassrum fran Cádiz till Paraguay. Vi har inte den blekaste aning om vad det betyder men det kanns ju i alla fall valdigt meningsfullt att fa vara i ett klassrum vars namn man kanner till. Kanske ar det vi som ar dumma men ingen av oss vet vad Cadiz ar for nagot. Land? Stad? By? Berg? Matratt? Vi gissar att det har nagot med spanska att gora. Paraguay kanns i vilket fall som helst riktigt bra. Inte for stort, inte for litet, fint namn. Jag kanner att vi kommer gora stora framsteg i Paraguay.



Det finns dock tva stora minus med Paraguay.

1. Vi ar 7 personer i klassen och alla sitter runt samma bord. Jag och Malva sitter mitt emot Regis som sitter sjalv pa ena sidan, och vi rakar med jamna mellanrum sparka till hans fot. Det ar lite pinsamt. Jag tror inte att det gor ont, duuh - killen ar ju coolast, men han kanske tror att vi taflirtar med honom och det skulle ju vara aningens jobbigt. Jag har aldrig riktigt forstatt det har med att taflirta. Fotter som ror fotter ar ju faktiskt inte det minsta sexigt, sarskilt inte i ett 30-gradigt varmt Spanien dar fotterna efter en dag i skolan luktar som typ 35 doda hundar i ett soprum.


2. Paraguay ligger i Den Andra Byggnaden.

Den Andra Byggnaden ar... ja, det andra byggnaden. Skolan har tva hus, ett dar de flesta har sina lektioner och dar cafeterian ligger. Sedan finns DAB (Den Andra Byggnaden). DAB ar lite otack. De andra forutom vi som har lektioner i DAB inte ar vanliga sprakstudenter, utan tva grupper av ungdomar i 15-arsaldern fran England respektive Tyskland. Dessa ungdomar ser underliga ut. De har galla skratt och (sarskilt de engelska) munnar fulla av blankande tandstallningar. Jag och Malva har raknat ut ar att dessa barn ar har for att deras foraldrar har kastat ut dem. De ar sa kallade englska problembarn, och det vet ju alla att engelska problembarn ar den varsta typen (dvs de ar 15 ar och alla tjejer har tre barn, alla killar har suttit i fangelse mist tva ganger och de ater haschbrownies till lunch). Detta gor att vi kanner oss lite obekvama, men samtidigt hyser vi ett hopp om att de ar med i en dokumentarserie och att det vilken dag som helst kommer dyka upp ett team med kameror, vilket kommer att ge oss en chans att bli kandisar.

Idag hade vi ett riktigt samtal med Regis. Vi pratade om min stundande Parisresa och mamma, jag ar annu mer orolig nu. Regis sa att nej, ingen pratar engelska i Paris och nej, ak aldrig taxi for det ar fruktansvart dyrt och ja, en gang gick han vilse i Paris och ja, Montmartre ar fullt av horor. Jag ser verkligen fram emot resan!