torsdag 29 november 2007

Ah ni fantastiska svenskar.

Vi ar nu ensamma har nere igen efter ett par trevliga (om an lite kaotiska dagar) med Linus och Rickard.

Linus och Rickard bodde pa ett hotell inne i centrum och en kvall fick vi for oss att ga ner i hotellets restaurang och ata middag.

For det forsta var det alldeles hutlost dyrt (saklart, vad hade vi vantat oss av en hotellrestaurang?) och for det andra var det hela en mycket konstig upplevelse. Det var tomt i restaurangen sanar som pa tva alkoholiserade svenska man som satt och skrek at varandra och kyparen.

Alkoholiserad svensk man 1: Men, bvuem ska betala daa?
Alkoholiserad svensk man 2: Jag gor dedet.
Alkoholiserad svensk man 1: Men nej, det ska du val inte bebehova goera?
Alkoholiserad svensk man 2: JO!
Alkholiserad svensk man 1: MEN NEJ UFFE!!

Sedan skrek de lite mer. De avslutade besoket med att Uffe gick fram till kyparen, gav honom en kram bakifran och sa nagot i stil med " You are so good I will kill you!"

Sedan kom det in en svenskt par (vi hade tydligen hamnat i nagon forvrangd version av en svensk restaurang). Fran borjan verkade de ganska normala aven om jag forvanades lite over att kvinnan satt och klagade hogljutt infor kyparen om hur fullstandigt usla spanjorer ar pa engelska.

Svensk kvinna (med otroligt svensk engelska): "I just don't understand. Why are you so bad at english? In Sweden everyone knows english. You can talk to anyone in english and they will understand. In Spain, you are just soooo bad!"

Sedan fick de sin mat. Kvinnan tog en tugga och kallade pa kyparen igen. Sen pratade hon i minst en kvart om hur acklig maten var. Det var pinsamt. Hon bara skallde och skallde medan den stackars kyparen sag ut som att han ville do. Tydligen var maten den varsta hon nagonsin atit. Inget var bra, allt var smaklost, hon ville ha gronsaker till, allt var overkokt eller overstekt eller gud vet vad. Samtidigt satt vi vid bordet bredvid och forsokte latsas att vi inte lyssnade (vilket vi saklart gjorde, vi satt knapptysta och forsokte hora varje ord). Efter ett tag ropade kvinnan pa oss och fragade hur var mat smakade. Vi tittade ner pa vara tallrikar och svarade att jo, det var gott. Hon tittade tvivlande pa var mat men verkade forsta att hon inte skulle fa nagot stod fran vart hall.

Det var inte det trevligaste restaurangbesok jag har varit med om och vi lamnade stallet med bojda huvuden och en intensiv skam over att vara svenskar.

2 kommentarer:

SARA, sa...

Usch vad hemskt. Jag tror dock inte att det är nåt svenskt fenomen - svenskar brukar snarare låtsas som att allt är jättegott och sen gå hem och prata i en månad om hur dålig restaurangen var och ringa alla de känner för att varna dem. Jag tror att det är ett TURISTFENOMEN, vilket inträffar då folk från "bättre" länder, där allt är perfekt och alla pratar engelska och det knappt finns en enda hemlös, kommer till "dåliga" länder som Spanien. Det är sjukt kränkande och på gränsen till rasistiskt, och inte undra på att de stackars länder som har sol och vackra ständer hatar oss arroganta svenskar och engelsmän och norrmän som besudlar deras gator. Puh.

Sofia & Malva sa...

Sara: Kunde inte ha sagt det battre sjalv.