The day from hell

7:e december 2007. Dagen da Varlden bestamde sig for att den verkligen inte gillar mig och Malva. Allvarligt talat, jag vet inte riktigt vad vi gjorde for att fortjana en sadant vredesutbrott fran Varlden. Det maste ha varit nagot riktigt hemskt for Varlden var riktigt javla pissed off.

Dagen borjade med ett beslut att inte ga till skolan eftersom Malva madde illa. Kanske var det darfor Varlden bestamde sig for att straffa oss? For vi borde ju verkligen ga till skolan med tanke pa hur mycket pengar vi har lagt ner pa den har kursen. Men som det var nu kunde vi verkligen inte ta oss i kragen och tog alltsa en lang sovmorgon. Nar vi vaknade igen runt 12, kande vi oss piggare. Vi hangde i lagenheten och gjorde ingenting fram tills klockan 5 da vi bestamde oss for att ta en svang ner till internetcafét. Vi var glada och pigga (pa grund av den icke fortjanade sovmorgonen saklart) och vi skrattade och skuttade hela vagen ner i hissen (okej, det var kanske en liten overdrift, vi stod nog snarare och hangde mot vaggen i hissen, men jag kande att den har overdriften behovdes for att kontrasten mot vad som senare skulle ske skulle bli annu storre). Nar vi gick ut ur hissen kom vi pa att ingen av oss hade tankt pa att fraga den andra om hon hade nycklar med sig. I panik gravde vi igenom vara vaskor och nej, inga nycklar i syne. Var rumskompis var inte hemma sa vi kunde inte ga upp och hamta nycklarna. Okej, tankte vi, vi gar till internetcafét sa kanske rumskompisen har kommit tillbaka nar vi ar klara dar.

Alltsa borjade vi var vandring mot internetcafét, lite oroade men fortfarande ganska glada i hagen. Nar vi rundande hornet mot cafét sag vi till var forskrackelse att det var stangt. Detta var underligt, for internetcafét ar oppet ALLA dagar, sondagar och helgdagar ocksa, och detta var anda en vanlig fredag. Jaha, tankte vi, vad i helvete gor vi nu? Inte en chans att rumskompisen hade kommit tillbaka annu. Vi bestamde oss for att ga till skolan, for den ska vara oppen pa eftermiddagar, och fraga om de har en extranyckel till lagenheten. Skolan var (sjalvklart) stangd. Jaha, tankte vi for andra gangen, vad i helvete gor vi nu? Stan for lite mat (ingen av oss hade atit nagot pa hela dagen) tankte vi och gick till busshallsplatsen. Efter halva resan mumlar Malva fram att hon maste ga av. Hon hade drabbats av extrem aksjuka och satt ner i en halvtimme (ingen overdrift har) utan att det gick over. Till slut madde hon lite battre och vi kunde ta oss till Burger King for lite mat. Sedan akte vi hem igen och var lattade over att se att ytterdorren till vart lagenhetshus var oppen. Han som vi tror ar var hyresvard var dar och vi fragade honom om han hade nycklar till var lagenhet. Saklart hade han inte det. Nehepp. Vi akte upp i hissen och ringde till slut pa var dorr. Ingen hemma. Saklart. Och vi hade inte hennes nummer. Saklart. Vi satte oss ned utanfor lagenheten och tankte igenom vara alternativ.

1. Sitta utanfor lagenheten och vanta tills rumskompisen kommer hem (antagligen ramlar hon val in runt 7 pa morgonen efter en utekvall)
2. Bryta oss in (vi forsokte men vara inbrottsskills var inte de basta)
3. Skicka ett sms till den enda personen i min kontaktlista i mobilen som skulle kunna veta var rumskompisen haller hus (det gjorde vi men han svarade inte, den javeln.)
4. Sova pa vandrarhem.

Det fjarde alternativet verkade vara det enda mojliga och darfor tog vi vart pick och pack (det var inte mycket, min minimala vaska innehallande planbok och mobil och Malvas ganska stora vaska innehallande tuggummin, planboken hade hon saklart glomt i lagenheten) och borjade ga.

Det var storm ute och jag kommer aldrig glomma hur vi i motvind kampade oss upp for backen mot det vandrarhem dar Linus bodde under sin vistelse har. Det var kyligt och varken jag eller Malva hade jackor pa oss.

Trotta och bedrovade ramlade vi in i vandrarhemmet och fragade om ett rum. Ett ogonblick dar, nar mitt kort vagrade funka (saklart!) ville jag verkligen lagga mig ner pa golvet och grata och skrika och helst gora en repris av pubertala Sofia (dvs springa in pa mitt rum, smalla igen dorren sa att vaggarna darrar och tavlor ramlar ner och bara skrika att jag hatar hela varlden). Till slut fick vi ett rum (for 46 euro). Rummet var inte sa mycket ett rum som en fangelsecell och vi satt darinne hela kvallen, knaprade pa digestivekex med choklad pa och klagade pa hur bedrovligt livet ar.

Imorse vaknade vi tidigt och gick tillbaka till lagenheten. Nar rumskompisen oppnade dorren ville jag nastan pussa henne (nej, nu ljog jag, helst ville jag spotta pa henne for att hon inte var dar igar och for att jag inte tycker sarskilt mycket om henne). Aldrig har vi varit sa lyckliga som nar vi satt i vara sangar i vart stokiga rum igen.

Alskade ackliga spanska lagenhet, vi alskar dig.

Och Varlden, snalla, gor aldrig sahar mot oss igen. Hadanefter ska vi vara duktiga flickor och ga till skolan varje dag. Eller, nar vi orkar i alla fall.